|
2004-10-06 Hej! Nu har jag gjort allt som bor goras i aussieland, nej inte riktigt allt, men Uluru var iallafall mitt mal. Uluru, Ayers Rock...ja, vad vi an kallar det ar det det stora berget mitt i australien, den som ser ut lite som en stor kottfarslimpa som nan glomt mitt ute i oknen. Jag hade egentligen inga forvantningar alls vad galler berget, sa jag blev heller inte besviken. Jag visste att det skulle vara ett stort mystiskt berg och jag visste att jag ville se det. Men ville jag betala 1000 kr for en daxtur, nja kanske inte. Men vi gjorde det och nu kanns det som sagt som jag kommit i mal. Vi vaknade alltsa 5:30 och steg pa bussen 6:15. Vi var cirka 10 personer, dar medelaldern lag runt 70 och vi hade bade Robert Gustavsson ala vilse i min egen tradgard och Mr Burns som resesallskap. Forsta stopp var Stuart's Well och fick oss ett gott skratt. For nar vi skulle forsoka ata frukost kom en nagot sanar tam dingo och hans agare in pa puben. Dingon hette Dinky och studsade upp pa pianot och borjade spela och sjunga...jo, det ar faktiskt sant. Varje dag nar det kommer ett busslass turister hoppar Dinky upp, trampar runt lite pa pianot och ylar en stund. Fy fan vad sot, vi hade saa kul. Nagra timmar senare genom oknen var vi da framme. Vi borjade med att ga i museeum dar aboriginerna sjalva hade bett oss att respektera Uluru och dess kultur att inte klattra upp pa berget, och vad gor folk...de klattrar. Jag och Karin madde ratt daligt och var sura pa alla idioter som trots allt klattrade upp, vi stod nedanfor och hoppades lite pa att iallafall nan skulle ramla ner. Vad har aboriginerna kvar av Australien, de har Uluru och Kata Tjuta, men turismen har ju naturligtvis natt aven dessa sa ritualer gors inte langre dar. Guiden, karin, jag och nagra till borjade vandra runt och javel vad intressant det blev. Aboriginmalningar som de sa var valdigt gamla, grottor och alla historier.. En sagen sager att Uluru var en stor groda och Devils marbles ar dess agg. Den vi horde igar var att tva sma pojkar kommit for att delta i en aborigin- ceremoni men nekats. Istallet kastade de jord bakom ryggen och bildade Uluru, nar de upptackte vad de gjort lekte de pa den och akte kana pa magen utfor bergssidorna, darfor ser berget ut som det gor:) Guiden berattade massor med historier om berget. Bland annat om 2 ormar som slogs, sen pekade han pa en jattesten och fragade vad vi sag. Och det sag faktiskt ut som ett ormhuvud som tittade tillbaka pa vad han astadkommit...haha svinkul. Han berattade ocksa att en av varldens giftigaste ormar finns runt Uluru...brunormen...han skulle tydligen halla sig borta sa lange vi forde vasen. Pa vissa platser fick man heller inte ta kort,vilket gjorde det hela annu mer spannande, bland annat platsen dar kvinnorna fodde sina barn... Sen klev vi pa bussen och akte till nasta berg, Kata Tjuta eller The Olgas. Uluru sags vara kvinnornas berg och Kata Tjuta ar alltsa mannens. Vid detta berg fick vi inte hora nagra historier for detta sas vara hemligt. Dar fick vi helt enkelt ga och gissa oss till vad som forsegick och jag och karin kunde inte sluta sjunga kristet-sanger...tihi Efter detta akte vi tillbaka mot Uluru och at kvallsmat och drack champange!Alla kringfarande hade samlats vid platsen och det var darfor ratt mycket fest. Och det ar faktiskt sant som de sager. Uluru andrar farg i takt med solnedgangen. Fran rod till lila pa ett kick.. Pa hemvagen stannade vi i Ebenezer, det hade blivit riktigt morkt och vi gick in och kopte en kaffe. Karin upptackte STORSTA spindeln bakom min rygg och nar vi fick syn pa en lika stor kackelacka tackade vi snabbt for kaffet och sprang ut. Bortsett fran ljuset fran puben var dar sa morkt sa morkt. Jag och Karin gick en bit bort, arm i arm stod vi en lang stund och kollade pa himlen. Fler och fler stjarnor dok upp och vi stod tillslut bara och gapade. Aldrig forr har jag sett sa otroligt manga stjarnor och jag borjade plotsligt sakna min bror. Pa bussen hem sag vi Rabbit proof fence, en faktiskt jattebra film. Den handlade om 3 aboriginbarn som blivit tagna fran sina foraldrar och satta pa barnhem. De tre rymde och borjade vandra genom oknen tillbaka hem. Det tog dem 9 veckor och var 150 mil. Det visade sig vara en sann berattelse och Molly Craig, den storsta flickan, berattade att hon vandrat en gang till senare i livet, da barande pa sitt barn. Hennes dotter blev dock bortford 3 ar senare och hon sag henne aldrig igen. Och vet ni vad. Min alldeles egna lilla (?) brorson Christian fyller 17 idag!!! Jag har lovat mig sjalv att aldrig bli en faster som nyper i kinden och hapnas over hur fort han vaxer, men fan assa...det ar inte latt. Grattis gubben!
|