2005-02-23

När jag och Karin satt i en buss genom öknen på väg ut mot det stora stora Ayers Rock, visade dom en film som hette Rabbit Proof fence, filmen handlade om 3 små aboriginbarn som för 50 år sedan faktiskt vandrat 150 mil på 9 veckor genom öknen. Barnen hade tagits omhand och satts på barnhem för att de skulle bli "normala" och inte leva bland sina aboriginfamiljer. Barnen GICK alltså hela vägen tillbaka hem!

..och det bästa är att jag nu hittat boken! Det du Karin, nu blir det högläsning på utecafé igen:)

Annars då?

Jo, då..jag skulle minsann börja träna igår, sprang och handlade och insåg att jag faktiskt skulle komma försent. Men jag kastade in maten i kylskåpet och for iväg ändå, dock utan träningskläder..jag ville bara kolla.

Jag kom fram och såg att gruppen inte alls kommit långt på 1½ år, men det visade sig vara nybörjargruppen..

Vivi tror jag hon heter...stod som vanligt på gymmet varifrån man kan titta ner i två lokaler en tränar taekwondo och en Krav Maga..-Jag känner igen dig, skriker hon och kommer emot mig. Vivi är cirka ett huvud kortare än mig men hennes överarmar är som mina lår. Hon fick svart bälte i maj (DAN I) Grattis. Hon sa att min grupp tränar på måndag, onsdag och lördag kl.20.00...alltså helt fel mot vad Robba sa när han svarade på mitt mail.

Alltså ingen återvändo, jag måste gå dit idag..iiii...jag som stånkar när jag knyter skorna;)

I måndas var det väl egentligen tänkt att jag skulle börja, men jag var ju tvungen att tvätta (ärligt). Och när jag stod där och kämpade med mina sura kläder rycktes förrådshandtaget ned mitt emot mig. Jag blev lite rädd att det skulle vara zombies, men ut kom Uno!

Javisst, Uno bor i källaren också. Han hade ett jävligt rörigt kontor där nere som inte kan ha förändrats mycket sen han arbetade där för 40 år sedan. (Har jag nämnt att Uno har bott i huset i 50 år). -Bor du där också? frågade jag och Uno tittade frågande på mig.

-Hur länge har du bott här? 3 veckor säger jag och inser att vi måste dra presentationen en gång till. När jag nämner att jag är från Arvika skiner han upp. -Arvika...säger han drömmande, är du intresserad av konst? Jag hade en bekant i Arvika, hon var sjukgymnast på Arvika sjukhus....och vad heter han...

-Elis i Taserud, säger jag...
-Jaaa, Elis...vet du vad han sa?
Jag kom ihåg från förra gången att han hade sagt -Hon var som en orkidé i ett potatisland, och Uno sken upp.

Han berättade återigen om sina katter och sen ville han visa mig sin atelje..
-Javisst, säger Uno. Det är öppen visning varje söndag efter högmässan sa han och skrattade högt.

Sen flyttade han på en stege och tog fram sin stora nyckelknippa.
-Du förstår, jag var vise värd här för längesen, jag har bott här i 50 år...säger han igen.

Han rycker upp dörren och jag trodde knappt mina ögon. På väggarna i 2 rum
sitter glashyllor smockade med prylar.

-Jo jag hade mitt kontor här när jag hade eget tryckeri.

På hyllorna trängdes askfat, pennor, fickknivar, tändare, spargrisar, brevknivar, hanskar och mkt mkt mkt mer. Allt med små tryck på.. Han visade en artikel ur en tidning med hans stolta leende på.

-Är det du som dammtorkar här, frågade jag.
-Nej, men jag går ner och sätter mig här ibland och drömmer mig tillbaka.

Jaja, denne mannen får mycket att göra om ett år när vi måste flytta.

Nu måste jag arbeta lite..

Kraaam på er! Jaja, håll en tumme för mig ikväll..Break a leg, sa mamma när jag skulle gradera mig sist..:)

<<< - >>>

senast : arkiv : diaryland